Skuld & Skam

CRASH
Som ur tomma intet, en röd sportbil svänger in mot parkeringen och framhjulet på min cykel är fast. Jag rasar omkull, benet kläms under pedalen, jag hinner inte reagera och huvudet är i asfalten.
Bilen stannar.
Jag sätter mig upp, har fortfarande inte riktigt klart för mig vad som egentligen hänt. När de väl slår mig är min första tanke; KLÄNNINGEN! Är den trasig? Har jag blött på den?
En äldre herre öppnar bildörren och plirar ner på mig. "Du är också ett fordon" är de första han säger. Inombords är jag rosenrasande och vill bara gorma och skrika på gubben, se dig för din jävla idiot! Men jag säger inget, jag bara nickar. "Men de gick ju bra" säger han sen och jag nickar igen. Jag trasslar mig loss ur min cykel och reser mig upp igen, benet gör fruktansvärt ont.
Gubben stänger dörren och kör vidare.
Cykeln är helt sned, nej nej nej, min älskade cykel, de enda som någon annan kommer att bry sig om. De mina tycks aldrig till fullo vara på min sida, det är alltid jag som gjort något fel och så undrar folk varför jag har jante i ryggraden. Jag linkar hem med trasiga strumpbyxor och ymnigt blödande knän, min stackars cykel gnäller olyckligt för varje varv dess skeva hjul rullar och jag skäms. Jag har precis blivigt påkörd och jag skäms. Av alla idiotiska sammanhang där denna än mer idiotiska känsla manifesterar sig tror jag detta måste ta priset.

Translation:
An entery about guilt and shame. I got hit by a car pulling out of the parking lot today and I'm suprised by my own reaction. I find myself worrying about getting blood on my dress or tearing it up, about what my parents will say about my bike. I walk home with a crooked, squeking bike and bleeding knees and feel so embarrassed. I just got hit by a car and I'm ashamed.