Odd one out

Jag bubblar av ovilja mot allt som är jag, allt är bara fel. Hår, hy, längd, vikt, ögonfärg och ansiktsdrag, jag vill bara sudda ut allt och återskapa migsjälv så som jag önskar att jag såg ut. Jag är inte den jag vill vara. Vilket patetiskt hjälplöst sinnestillstånd, framkallat av något så trivialt som mänsklig fåfänga. Appearance is everything.

Samtidigt som jag är glad över att jag lyckats rensat såpass mycket bland mina kläder att min garderob är 98% lolita (och därmed 98% saker jag vill ha) kan jag känna att jag inte alltid är "värdig" mina fina kläder. Mitt självförtroende är sällan på topp men de har ändå en rätt stabil mittpunkt där jag känner att jag klarar av migsjälv, men ibland ser jag mig i spegeln och tänker att jag helt enkelt är för fet/ful/gammal/lång för min stil. Det händer dessutom allt oftare sen hela dethär japan projektet kom på tal. Jag kan inte spärra dendär delen av min hjärna som bara måste jämnföra mig med all inbillad perfektion runtomkring mig.

Jag gick in på den lokala sportaffären idag för att prova ett par mjukisbyxor, med tanken att ge migsjälv ett kamouflerat alternativ till lolita, men kräkreflexerna satte in på en sekund. En enda blick i provrumsspegeln och jag inser att jag kommer att försmäkta av självförakt i ett par gråmelerade NIKE. Jag tror jag gör bäst i att undersöka alternativen. Ett par korta hakama från Takuya Angel känns intressant, om jag bara kan hitta ett par som inte är neonfärgade och jättedyra. Tillsvidare får jag glädjas åt att min mor, i ett infall av givmildhet, bjöd mig på en underbar Odd molly klänning i vackert tartan.
Translation:
Feeling really ugly, I want comfortable clothes that don't make me gag when I look in the mirror, is that too much to ask for? A pair of Takuya Angel hakamas would be nice if I could find an afordable pair. I got an Odd molly OP from my mom because I was feeling down, yay for materialism.