Going out, chocola-chan?

Jag valde, solen till trotts, att inviga min nya älsklingsklänning men än så länge är det nog lite väl varmt för svart sammet, kanske i September. Mina armar och ben har börjat se väldigt tjocka ut på outfitbilder på sistone, undra om jag går upp i vikt eller om jag bara är en misslyckad modell. Jag tycks ju inte kunna umgås utan att äta så mitt hobbyfikandet kommer väl bli döden för min redan tveksamma figur. Klippa mig behöver jag också, förfallet klär mig inte.

Mötte upp med Marlene nere på stan efter det obligatoriska första mötet missförståndet, denna gång orsakat av att jag glömde min mobil på övervåningen när jag gjorde lunch låda och upptäckte inte att hon var framme förrän 20 minuter för sent. Fem minuter hastigt cyklande senare bar det av nedför gågatan mot Moras pärla; Choklad Caféet Vi drack latte smaksatt med Creme Caramelle och French Vanille samt åt handgjorda tryfflar och praliner med blåbär och kaffe smak.

Vidare runt stan i jakt på strumpbyxor och jag märker hur mycket jag har saknat struntprat, att bara prata på om ingenting. Jag vill inte tänka på hur längesen det var sedan jag sist hade ett socialt samtal, på sistone är det mest tjat och gnäll om en av tre saker:
1. Körkort
2. Jobb
3. Japan
Samtalsämnen som inte ger mig dödsångest efterlyses, de är underbart att få koppla bort om så bara för ett ögonblick. Efter ett par timmar var det dags för glass från glassbaren nere vid kajen, jag köpte en kula mintchoklad för att det matchade min klänning, drygt va? Jag förundras över fascinationen som både turister och lokalbefolkning har för kajen i stan, det är alltid smockat med folk på bänkarna där men personligen skulle jag se det som en lögn att kalla vyn därifrån vacker. Människan och havet antar jag.